Jag har träffat på lite allt möjligt folk inom psykiatrin. Även jag har stött på de där människorna som man undrar "varför jobbar de överhuvudtaget med människor med psykiska problem?".

Jag har inte så mycket kontakt med psykiatrin längre. Jag träffat en arbetsterapeut varannan till var tredje vecka och honom trivs jag med. Sedan har jag min läkare som jag träffar en till två gånger per år. 

Den värsta tiden, då när jag träffade flest människor som inte borde jobbat inom psykiatrin var faktiskt under min tid på barnpsyk. Jag har berättat om det förut, men berättar igen.

Jag var inlagd på barnpsyk eftersom jag "skolvägrade" , det var ett sätt att försöka få mig till skolan på Solåsen istället. En skola för alla som var inlagda på BUP. 

Väl där var miljön väldigt hotfull. Männen som jobbade på avdelningen var extremt hotfulla och våldsamma i sitt språk. De skrämde slag på mig så mycket att jag fortfarande mår illa varje gång jag åker förbi huset där jag låg inlagd. 

De pratade om att jag borde få stryk, att min hund var äcklig och att de skulle kunna slå folk medvetslösa med ett slag. 

Jag minns att jag inte tvivlade en sekund på att dessa männen skulle slå ihjäl mig om jag gjorde några misstag.

Jag fruktade för mitt liv varje vaken sekund och drömde mardrömmar hela nätterna. Efter ett par dagar med dessa män var jag helt nedbruten. 

Jag minns att när dessa gubbarna jobbade kväll blev det barnens ansvar att göra kvällsmat och städa undan efter medans de satt och tittade på tv. 

Min andra kväll där, var det jag som skulle göra kvällsmaten och städa upp efteråt. Jag som knappt hittade till köket. Den rädslan jag kände då. Jag trodde att de skulle slå mig. Usch. Gråter än idag när jag tänker på hur jag kände i just den stunden. 

Jag trodde att mitt liv skulle ta slut. Jag trodde att jag skulle bli ihjälslagen. 

Jag vet faktiskt inte vad som hade hänt om inte en av de äldre tjejerna som bodde där hade kommit och hjälpt mig. 

Med tanke på utskällningen jag fick första dagen när jag inte visste vad alla i personalen hette, så gissar jag på att jag hade fått en utskällning till om de fick reda på att jag inte visste vart de förvarade allt som behövdes till kvällsmaten. 

Jag kan helt ärligt säga att min tid på 61an var en av de värsta tiderna i mitt liv. 

Något mer som egentligen inte var dåligt bemötande, men som även det skadat mig på långsikt var det faktum att min läkare jag hade på BUP ansåg att det var fel att sätta diagnoser på barn. Vilket gjorde att jag inte kunde få den hjälp jag behövde, verken genom behandlingar eller extra resurser i skolan. 

Något läkaren däremot tyckte var bra, var att skriva ut femtioelva olika mediciner mot psykiska problem till ett barn. Mediciner som förstörde mitt liv ännu mer. 

Jag har även ett minne från när jag var äldre och inlagd på avdelning F efter en överdos. Jag hade åkt in på kvällen/natten och fått dricka kol och legat på MAVA för övervakning då överdosen påverkat mitt hjärta. Jag var på medicin avdelningen till nästa kväll då jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning efter som jag bedömdes vara en fara för mig själv så fick jag förstås inte åka hem igen.

Jag skrek och grät, ville ju inte alls dit efter alla minnen från BUPs avdelning. Fick ett rum, de tog alla mina saker. mina skor, mina snören i mjukisbyxorna jag hade på mig, min tändare , mina nycklar. Ja allt. Det ända jag hade var de kläder jag hade på mig.

Sen sa de, Godnatt och gick.

Jag lade mig för att sova, Somnade rätt fort eftersom jag fortfarande var rätt medtagen från allt som hänt det senaste dygnet.

Nästa morgon blev jag väckt av en röst som sa. Nu måste du komma ut och äta frukost med alla andra. 

Snäll och lydig som jag är så gjorde jag som jag blev tillsagd.

Men så fort jag satte min fot utanför dörren till mitt rum blev jag dragen åt sidan av en kvinna som väste åt mig. "Du måste ju ha en tröja på dig fattar du väl" Hon blängde med ilsken blick på mina ljusröda ärr och fortsatte. "Sådant där är det ingen som ska se".

Jahopp tänkte jag, jag har ingen tröja. Jag har ingenting. Inte ens en jacka. Så där stod jag, iförd ett par mjukisbyxor som inte håller sig uppe och ett tunt litet linne. Fryser och blir utskälld för att jag inte packade en väska innan jag åkte ambulans in till sjukhuset. 

 

Något som jag också tänkt på som inte är ett illa bemötande i den meningen att någon är elak eller otrevlig mot mig, är hur oförstådd jag har varit. När jag läser i mina journaler och det står "Ej ångestfylld", "Medicin fungerar bra" eller när man i slutet av journalerna kan läsa "psyk-statusarna" efter min viktuppgång (orsakad av medicinerna som fungerade så bra ) att de hela tiden skriver "Kraftigt överviktig". 

Ända sedan jag gick upp i vikt har psykiatrin (som jag upplevt det) bedömt att mycket av min psykiska ohälsa beror på övervikt.  Visst den hjälpte mig absolut inte. Men problemen fanns där långt innan och det var ju psykiatrin som skrev ut den där medicinen med den där hemska biverkningen. 

I varje journal anteckning kan man läsa om hur dåligt det går för mig i skolan. Men inget om hur jag säger mig må eller varför jag tror att jag mor som jag gör. När jag tänker tillbaka på BUB vet jag faktiskt inte ens om jag kan minnas längre konversationer om mitt mående. För mig var BUP mest en kontrollant som skulle skuldbelägga mina misslyckanden i skolan. För när jag var ung var ju skola det som var absolut viktigast. "skit samma hur hon mår, Bara hon går i skolan" var attityden väldigt ofta. 

Jag är också förvånad över att läkaren uttalar sig om hur vida jag är självmordsbenägen eller inte. Det står väldigt ofta att suicidrisk inte finns. Vilket jag kan ärligt talat säga att det finns. Tror inte någon inser hur nära jag var att dö vid flera tillfällen i min ungdom både i mellanstadiet och högstadiet. Självskade- och självmordstankar var konstanta i flera år. 

Jag har väl helt enkelt dolt det för väl och BUP brydde sig inte om att försöka lirka fram mer svar än "det är bra" som var mitt standard svar för att slippa prata om hur jag mådde. Men att de inte genomskådade det?

 

Caroline

12 september 2013 01:05

Det är sjukt.. Och tyvärr är det så överallt. Tror inte jag träffat en enda inom psyk som varit okej..

Sara Modigh

12 september 2013 01:18

Ja, Det är så tråkigt att det ska vara så!

 

Maria

12 september 2013 07:54

Det är hemskt att det ska gå till så här, och just på BUP där det kanske är ännu viktigare med vänlig personal. Själv har jag nog mest positiva erfarenheter inom psyk, visst har väl någon enstaka inte varit okej men i det stora hela har det varit jätte bra.

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

12 september 2013 14:25

Väldigt roligt att höra det.
För mig har det för mestadels varit bra också när jag väl kom i från BUP.

 

Hanna

13 september 2013 16:42

Var på anorexienheten i tre månader i våras som ligger brevid 61an, där kom en i personalen fram till mig efter vi ätit lunch och sa att jag måste äta snabbare för att de andra inte ska behöva må dåligt. För det första så säger man inte ens så till en patient, sen är jag ju där för min skull och inte deras. BUPs personal kan vara så sjukt otrevliga och hänsynslösa!

http://zetahs.blogg.se

Sara Modigh

13 september 2013 20:01

Ja, det är ju helt fruktansvärt. Blir så arg på att sådana människor får jobba med barn eller människor överhuvudtaget som mår dåligt.

 

Matilda

13 september 2013 20:59

jag blir så arg och ledsen på sånt här. Förstår inte hur man kan rättigfärda sånt beteende.

Kan man inte hantera sjuka människor ska man inte arbeta med dem heller. Speciellt inte med sjuka barn!

Sara Modigh

13 september 2013 21:40

Nej. Det är så hemskt. :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...