Direktlänk till inlägg 1 januari 2014
Idag är det fem år sedan jag började blogga på min första blogg.
När man läser där kan man verkligen se bara av att läsa mina texter vilken förändring jag genomgått.
Bloggen för mig har ju många gånger varit min ventil. En plats där man kan göra sig av med lite av allt som byggs upp som jag inte kan hantera i verkliga livet. Att skriva har varit min räddning och jag är så otroligt glad och tacksam för att det faktiskt finns de som vill läsa det jag skriver. Men samtidigt har jag börjat fundera på om bloggandet är något jag vill fortsätta med.
För det känns som att jag anstränger mig mer och mer för att skapa en fin och bra blogg och jag får mindre och mindre respons.
Jag lägger ner så oerhört mycket tid och energi på bloggen, men vet inte ens om det finns någon om uppskattar arbetet jag gör. Jag sitter minst tre-fyra timmar om dagen och skriver och utöver det så går det åt tid till att göra bilder, fixa med design och hitta nya saker att skriva om. Jag tycker att det blir svårare och svårare att hitta inspiration och samtidigt är det också svårt att hålla igång när man inte får någon uppskattning. Jag är inne i en väldigt jobbig period just nu och jag känner mig värdelös och ouppskattad trots att jag kämpar allt jag kan.
Kanske är det bara en svacka? Jag vet inte. Men det känns i alla fall som min blogg är fullkomligt värdelös och att jag kanske borde radera den helt och hållet. Eller så är det känslorna för mig själv som jag avspeglar på min blogg, är det egentligen mig själv jag vill radera?
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se