Jag har haft mycket ångest inför bröllopet. Inte för att jag inte ville gifta mig med Jakob, utan för att jag varit rädd för all stress och att stå i fokus en hel dag. Detta har verkligen varit den största utmaningen i hela mitt liv.

Jag tvivlade i vissa stunder på att jag ens skulle kunna genomföra det. Men tillslut kändes det inte jobbigt längre. Jag till och med började gilla att ha så mycket att göra och fixa med.

Jag har genomgått en stor utmaning och det har gått över förväntan bra. För ett år sedan var jag livrädd. Jag trodde jag skulle ligga ihop krypen i ett hörn som ett sönderstressat vrak veckorna innan bröllopet. 

Men allt har gått så bra. 

Stressen har knappt känts av och jag har klarat alla steg. 

Detta för mig är det största jag någonsin gjort i mitt liv och det känns helt underbart inte bara för att jag fått gifta mig med min största kärlek utan också för att jag KLARADE att gifta mig.

Ett bröllop är ju inte en liten fest och man står hela tiden i centrum. 

Vi hade Cirka 70 gäster på festen och ännu fler i kyrkan som tittade på vigseln. 

Det känns otroligt häftigt att jag lyckades genomföra en sådan här stor grej och att det gick så otroligt bra.

 

Ruth

2 maj 2014 18:44

Sara, det är helt fantastiskt, det du klarat av! Det var det roligaste av alltihop! Ni var så fina, och strålade av lycka, underbart!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...