Pratar man med nya människor kommer nästan alltid frågan om vad man jobbar med upp.

Men jag jobbar inte för jag är sjuk.

När man berättar att man är sjukskriven så kommer det ofta frågor om varför man är det. Förmodligen ställda både av nyfikenhet och välmening.

Jag brukar oftast säga som det är. Att jag har Multipel Skleros och flera psykiska diagnoser som gör att jag inte klarar av att jobba.

Det som slagit mig är att folk direkt börjar prata om hur hemskt det är att jag har MS och hur synd det är om mig som drabbats av de i så unga år. De frågar om hur min MS påverkar mig, vad den ger för symptom, om jag har några bromsmediciner, hur medicinerna funkar, om jag får några biverkningar av bromsmedicinen och så vidare.

Men den psykiska ohälsan då?  Varför "glömmer ni bort" den?

Jag har så länge jag kan minnas varit drabbad av psykisk ohälsa och hittills har det varit betydligt mycket värre än att ha MS.

En av de värsta perioderna i mitt liv hade jag när jag gick i högstadiet, allt var så mörkt. Det var helt kolsvart och jag såg ingen framtid alls. 

Mitt liv handlade bara om att försöka fly från ångest och det gjorde jag genom självskador. 

Jag började självskada redan som sexåring för att distrahera mig själv från jobbiga känslor.

Det började oskyldigt men eskalerade mer och mer i takt med att jag blev äldre och mådde allt sämre. 

Hela mitt liv cirkulerade under många år bara kring självskadandet och i högstadiet eskalerade det som allra mest. Jag mådde så dåligt att ord inte ens i närheten kan beskriva den tyngden jag hade över mig då. De tankar som fanns inom mig under den tiden var så oerhört destruktiva och jag skadade mig själv så otroligt mycket inte bara fysiskt utan även psykiskt. 

Jag började använda sex som ett sätt att skada mig själv på när jag var fjorton år. Det var ett straff för att jag var en äcklig och värdelös människa. Jag dög inte till något annat än att utnyttjas och det bekräftades om och om igen. 

Just då hade jag inga diagnoser. Min mamma berättade i efterhand för mig att min läkare hade uttryckt att hon tyckte det var fel att ge diagnoser till barn, så den utredning jag påbörjade där någon gång under högstadiet avbröts och kontakten på barn- och ungdomspsykiatrin fortsatte som tidigare. Jag fick komma dit och sitta i stela möten och fick bara mer och mer mediciner utskrivna. 

Om jag skulle summera min tid inom psykiatrin med ett ord så skulle ordet vara just "Mediciner". 

För jag har fått prova på så många olika mediciner sedan jag vid 13 års ålder började få mediciner utskrivna. Trots att jag alltid totalvägrat alla mediciner man kan bli beroende av, så har listan på mediciner ändå vuxit sig längre och längre under åren som gått.

Det var först när jag var 20 år gammal som jag fick påbörja en ordentlig utredning och den resulterade inte bara i en diagnos, utan fyra.

Att få mina diagnoser var för mig en lättnad. Det var förklaringen till varför jag behövt kämpa så mycket hela livet. 

Jag kunde äntligen förstå varför jag inte klarade av saker som alla andra tycktes klara av och framför allt så kunde jag känna att jag faktiskt inte är ensam om att ha de problem som jag alltid har haft och jag är inte ensam om att känna så som jag kände. 

Men under hela min uppväxt så har jag verkligen känt mig väldigt ensam.  Jag kände mig ensammast i hela världen om att vara så "knäpp och konstig" och jag förstod verkligen inte varför jag inte kunde vara som alla andra. Jag förstod inte hur alla andra orkade med livet när det var så svårt. Var jag en otroligt känslig person som inte klarade av den ständiga ångesten och rädslan som jag levde med? Kände alla detta och jag bara var dålig som inte kunde hantera det?

Jag fick så ofta höra att jag bara var lat och skulle ta mig i kragen att jag hade börjat tro på att det var så.

Det gjorde ju såklart att jag kände mig väldigt dålig och värdelös. Jag kämpade allt jag kunde och ändå så dög det inte.

Jag visste ingenting om psykisk ohälsa och där kommer vi tillbaka till att vi "glömmer bort" att prata om psykiska problem. 

Jag var sjuk men jag visste inte om att det var en sjukdom för ingen berättade om att det fanns något som hette psykisk ohälsa. 

Vi har inga problem med att prata om fysiska sjukdomar men så fort det gäller något psykiskt så sluter vi oss. 

Jag märker verkligen hur stor skillnad det är i hur man blir bemött och hur människor pratar med mig nu när jag både har fysiska och psykiska diagnoser.  

Trots att jag varit svårt sjuk hela livet är det först nu folk har börjat bry sig.

Människor är omtänksamma och förstående på ett sätt de aldrig varit tidigare, jag kan känna att folk(alltså människor utanför familjen) faktiskt oroar sig och bryr sig om hur jag mår. Men faktum är att jag har varit betydligt sjukare och väldigt nära att dö av min psykiska ohälsa men då fick jag bara höra att jag skulle skärpa till mig. 

Jag tror inte att människor inser hur svårt sjuk man faktiskt kan bli av psykisk ohälsa och hur farligt det kan vara. Kanske är det för att vi inte pratar tillräckligt om det och att det saknas så mycket kunskaper om vad psykisk ohälsa är.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att prata mer öppet om psykisk ohälsa för ingen ska behöva känna sig så ensam och jag tycker att människor behöver få en bättre förståelse för vad psykisk ohälsa är och hur det påverkar de som är drabbade. 

#vågaberätta

 

PM

24 juli 2015 18:35

Ett väldigt fint inlägg, och tragiskt på samma gång.
De kontrasterna mellan den psykiska och fysiska ohälsan.
Hur olika man blir bemött, hur delad vården är.
Och något som nästan är lika viktigt som att våga berätta är att #vågafråga.

Sara Modigh

25 juli 2015 10:31

Ja absolut. Frågar man inget får man inget veta. Men man får nog tänka lita på vem, var och vad man frågar.
Det är inte alla som vill prata om allt med alla. Vet att jag fått många "dumma" frågor och främlingar från stan och tror knappast att det är många som skulle uppskatta det.

 

michaela

22 november 2015 17:53

fint skrivet och det ligger så himla mycket sanning i det. lider själv av psykisk ohälsa och försöker sakta men säkert bryta tabut, men det är så himla svårt när man ständigt möts av "men ryck upp dig" och liknande okänsliga kommentarer.
kärlek till dig!

Sara Modigh

22 november 2015 18:02

Ja det är en väldigt dålig kommentar som man tyvärr ofta möts av.
Det är tråkigt att den attityden finns och jag tror att det många gånger handlar om okunskap.
Människor förstår inte skillnaden mellan sin egen ledsenhet när det faktiskt bara var att rycka upp sig och ledsenhet när det blivit en sjukdom.

Att säga åt någon att rycka upp sig är aldrig en bra lösning. Tråkigt att så många fortfarande inte kan förstå det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...