Jag var 18 år gammal vid den tiden och kanske inte alls mogen att flytta hemifrån egentligen. 
Det är så otroligt längesedan så man kan knappt fatta det. 

Idag är det exakt sju år sedan jag och Jakob började flytta in i den här lägenheten som vi bor i nu. 

Den 16 december fick vi nycklarna och den 20 började vi alltså flytta in lite möbler så att vi efter julen skulle kunna påbörja vårt nya liv tillsammans.

Flytten gav mig tid att i ensamhet få upptäcka mig själv och lära mig hantera mina problem utan att någon lade sig i. Jag behövde få tid att faktiskt vara sjuk och jag behövde tid att läka. Jag behövde också tid att lära mig förstå min sjukdom och utforska delarna av den.

Jag sjönk otroligt mycket de första åren och blev riktigt sjuk. Men jag tror att jag behövde må riktigt riktigt dåligt och verkligen sjunka ända till botten för att kunna bli bättre.

Jag nådde en punkt där det inte längre gick att fly från smärtan vilket gjorde att jag för första gången tvingades lära mig att leva med det och faktiskt försöka hantera det. Jag hade inget annat val när flykten inte längre var en möjlighet. 

Jag var tvungen att lära mig att hantera det, och det var först när jag accepterade mitt dåliga mående som jag kunde se en vändning. 

Jag var otroligt sjuk, säkert sjukare än vad många insåg. När jag inte längre kunde fly från problemen var jag fast i mig själv och jag kände all min smärta starkare än någonsin tidigare. Det tog nästan livet av mig.

Men jag överlevde, jag klarade mig igenom den tiden då jag var som allra sjukast och jag lärde mig väldigt mycket om mig själv under tiden. 

Under åren som gått har det hänt väldigt mycket i mitt liv.

Jag känner mig inte ens som samma person som jag en gång var. 

 

Även om jag fortfarande är svårt sjuk, även fast jag fortfarande har många problem och ångesten fortfarande påverkar mitt liv i väldigt stor grad, så är jag ändå glad att jag lever. Något jag aldrig kände tidigare i mitt liv. 
Jag är fri från mitt självskadebeteende i så stor mån att jag kan känna mig självsäker på att jag kommer klara av att inte självskada när tankarna och impulserna kommer. 
Jag har orken att umgås mer med familj och vänner och jag har nästan jobbat bort all min sociala fobi.

I alla fall de störst hindrande delarna av min sociala ångest. Att gå utanför dörren är inte längre ett stort problem och ångesten är inte lika stark i situationer där den förr var olidlig. 

Jag vågar gå ner och hämta posten, kan gå ut och slänga soporna, jag kan gå i affärer och jag kan åka buss, allt saker som jag för 5 år sedan aldrig kunde tänka mig att jag skulle kunna klara av. 

Idag är det nästan lika svårt att tänka sig att det fanns en tid då min sociala fobi var så svår att jag sprang förbi insidan av min egen ytterdörr för att skräcken för att "råka gå ut" var så stor. 

Minnena från den tiden av mitt liv är så svåra att greppa att det känns som om det är minnen av en mardröm, en film eller någon annan människas liv. 

 

Judith

30 december 2015 12:32

Hej jag har hamnar i en deprition den blir bara tyngre och det känns som alla hatar mig jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det och hur jag ska göra när jag blir ledsen jag är 10 och det känns jobbigt att vara depp nu du känns som en som kan ge mig ett bra svar /tack

http://ingen

Sara Modigh

30 december 2015 16:39

Jag tycker att du ska försöka prata med någon vuxen i din närhet som du litar på. Det kan vara en förälder, lärare, skolkurator eller liknande. Att prata med någon är det bästa man kan göra när man mår så som du beskriver.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...