Jag tränar inte för att forma min kropp, jag tränar inte för att bli "snygg" enligt samhällets smal-ideal. 

Inte heller tränar jag för att få en strandkropp eller för att bli accepterad.

Jag tränar för att återfå kontroll över min kropp. Jag tränar för att bygga upp ett försvar så jag orkar fajtas med den här jäkla sjukdomen som försöker styra över mitt liv. Jag tränar för mental hälsa och för att jag vill hålla mig så hälsosam som jag kan. 

Men för mig är träningen verkligen en kamp, varje gång jag tränar drabbas jag av en fruktansvärd trötthet kallad fatigue. En trötthet som inte går att vila bort och som kan följa mig i flera dagar. 

Jag drabbas också av nervsmärtor som bränner i huden och jag får svår huvudvärk. För mig är det inte skönt att träna, jag kan inte längre känna den där härliga uppiggande effekten som jag kunnat göra tidigare då jag tränat. 

Men jag kämpar på, ett steg i taget.

 

Ett filmklipp publicerat av Sara Modigh (@saramodigh)Jul 9, 2016 kl. 6:11 PDT

 Även fast jag mår skit av träningen, även fast jag nästan kollapsar av ansträngningen så vill jag fortsätta kämpa. 

Jag kanske aldrig kommer kunna må bra av träning, men trots det så vet jag ju att träningen är bra för mig. För att inte träna kommer inte göra mig någon nytta längre fram, och kommer inte hjälpa mig i längden. Att hålla igång träningen kan däremot vara till hjälp, att drabbas av ett skov som gör att jag kommer hamna i rullstol är en risk jag lever med. Men om jag tränar och bygger upp en bättre fysik så kanske jag kan ha lite mer motståndskraft om ett sådant skov kommer. 

Det finns ju självfallet inga garantier, men jag kan i alla fall göra det lilla jag kan göra för att minska risken en aning. 

Att träna är bland det svåraste jag kämpar med just nu, för det är en utmaning både fysiskt och psykiskt. Psykiskt är det jobbigt just för att det är väldigt ångestladdat för mig att befinna mig på en plats med mycket människor och jag känner mig så otroligt sårbar där. Jag upplever att människor stirrar och jag känner mig alltid iakttagen, och då också väldigt dålig. Jag kan inte hjälpa att jämföra mig med de andra som tränar som kan springa fort och långt, som kan lyfta tunga vikter och träna i flera timmar. Jag kan inte springa alls, klarar bara 2-3 minuter på crosstrainer, och kan knappt lyfta några vikter alls. 

De kan ju inte se på mig hur dåligt jag mår och för mig känns det som de tänker att jag är en lat tjockis som bara är i vägen. 

Jag mår ju så fysiskt dåligt av träningen att jag då känner mig ännu mer sårbar. Jag är rädd att jag ska svimma eller att kroppen slutar fungera som jag vill. 

Jag känner ju av gamla symptom från skov jag haft tidigare när jag anstränger mig och jag förlorar kraft i min vänstra sida av kroppen, jag drabbas av svår yrsel och balansen känns inte särskilt pålitlig. 

Benen viker sig och det känns som om jag drabbas influensa med hög feber, trötthet och värkande muskler i hela kroppen när jag tränar. 

Så jag har en ständig rädsla för att falla ihop inför alla människorna på gymmet. 

Jag hatar att känna mig sjuk och svag, hatar att jag kanske skulle behöva ta hjälp av en främling om min kropp skulle svika mig.

Jag vet inte varför jag känner så, men jag tror att det är för att jag känner att jag har ett krav på mig själv att alltid vara stark och inte visa mig svag. 

Jag vill mer än vad jag klarar av och har alltid höga krav på mig själv. Det är svårt att acceptera mina egna begränsningar och ännu svårare känns det att erkänna mina begränsningar för någon annan. 

Allra mest rädd är jag för att misslyckas, och att misslyckas skulle för mig vara att just tappa kontrollen över sjukdomen och falla ihop på gymmet. 

Det har redan varit nära flera gånger och det skrämmer mig något så enormt.

Men jag kämpar på och det är huvudsaken. Om det så bara blir tio minuter på gymmet så är det bättre än ingenting. Vilket är något som jag har behövt lära mig att acceptera. All träning hur lite det än är,

är bättre än ingen träning alls. 

Det svåraste har nog varit att lära mig att ta det lite lugnt och känna av kroppen så det inte blir för mycket. För det är svårt när man vill så mycket mer än vad man fysiskt klarar av. 

Men jag har en jättebra sjukgymnast som varit väldigt stöttande i detta och som faktiskt hjälpt mig att se hur stort detta faktiskt är och hur bra det är att jag trots alla dessa svårigheter fortsätter att kämpa. 

Mycket handlar ju faktiskt om en stark vilja, jag tror att om man har en stark vilja så kan man göra mycket. Man måste ha det där drivet för att orka fortsätta kämpa även när allt känns hopplöst. 

Att träna är svårt, men det går och jag försöker verkligen att känna mig stolt över att jag faktiskt gör detta trots att det är så jobbigt. 

 

Annorlunda

11 juli 2016 21:30

Tycker du är jätteduktig som orkar träna. Jag är i otroligt dålig fysisk form, skulle inte ens klara en minut på crosstrainer. Har varit hos sjukgymnasten idag och fått några enkla övningar att göra hemma med elastiskt band så jag hoppas komma igång jag också. Kämpa på, du vinner redan varje gång du tränar!

http://nouw.com/annorlunda

Sara Modigh

11 juli 2016 21:49

Tack så mycket! Hoppas det kommer gå bra för dig med.
Jag hade också sådana där gummiband ett tag som jag försökte använda. Men det blev inte riktigt av för min del.

 

Annica // Guld med ADHD

11 juli 2016 22:22

Jag måste komma igång med någon form av träning. Initialt promenader. Jag har inget emot att träna eller promenera, jag känner främst att jag inte har tiden eller energin. Nu är jag dock sjukskriven på heltid så tid finns, men energin existerar inte :(

http://guldmedadhd.se

Sara Modigh

12 juli 2016 12:14

Ja det svåraste steget är väl att börja.
Det som har hjälpt mig är rutiner. Att alltid träna samma dag varje vecka.
När jag började träna igen för ett par år sedan, innan det var jobbigt för mig på grund av min fysiska sjukdom kände jag precis sim du innan. Att jag inte hade orken eller motivationen att göra det.
Men när jag väl började så fick jag mer energi och jag mådde mycket bättre när jag tränade. Sen kom MS och förstörde. Saknar den känslan jag fick av att träna förr.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...