En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 25 oktober 2016

Tre sjukhusdagar

Av Sara Modigh - 25 oktober 2016 16:19

Då var äntligen den här pärsen över och jag är hemma igen. 
Jag har varit på sjukhuset tre dagar i rad och bara tidigare och tidigare för varje dag.

I söndags var jag inne för att göra en magnetkameraundersökning, och det gick inte riktigt som planerat

så jag kommer behöva göra en till MR inom kort.
Det var nämligen så att de inte lyckades sätta nålen. Så efter 20 minuters försök, fyra stick och två personer som försökt sätta en PVK gav de upp. Jag kunde därför bara genomföra halva undersökningen.

Den halvan som inte krävde kontrastvätska i blodet.

 
Men annars gick det väl bra med MR:en.
Det var faktiskt lite skönt att själva tiden i maskinen kortades ner. Det är så långdraget att ligga där inne en längre stund.  
Men känner mig rätt sönderstucken nu efter de här tre dagarna. 


Igår var jag inne på sjukhuset vid klockan tio för att göra lite tester inför uppstarten av Gilenya. Jag fick ta blodprov, lämna ännu ett urinprov, fick fylla i massa papper, fick ta ett EKG och träffa en arbetsterapeut.
Det var meningen att jag skulle träffat sjukgymnasten också. Men han var dubbelbokad så det fanns ingen tid för mig.Men det löste sig och jag fick träffa honom idag på morgonen istället. 

Vid klockan halv åtta var jag tvungen att vara på sjukhuset idag, och jag lyckades väl sova typ en kvart i natt. Så jag kan säga att jag är rätt trött nu.
Jag hatar att jag har så svårt att somna. Även fast jag knappt har sovit någonting de senaste fyra dagarna så har sömnen inte velat infinna sig i tid. 
Ena natten sov jag två timmar, somnade jag tidigare nästa natt? Nej det gjorde jag inte.
Den dumma ångesten håller mig vaken.

Så nu hoppas jag ju på att kunna sova ut ordentligt för det behövs verkligen.


Förutom tröttheten så har allt har gått bra idag, fick börja dagen med att sätta en nål, det blev det sjätte sticket på tre dagar, det känns i armvecket om man säger så. Jag träffade sjukgymnasten vid halv åtta och gick igenom allt det vanliga. Fick göra lite olika övningar för att kolla styrka, balans och uthållighet. Det såg så bra ut så. Jag har helt normal styrka för vad som förväntas av en tjej i min ålder. Så det är väldigt skönt att höra. Min balans är jättebra trots att jag har min yrsel, och en av övningarna som jag gör som går ut på att sätta sig och ställa sig upp snabbt tio gånger i rad på tid, sa min sjukgymnast att jag var väldigt bra på. Han berömde mig mycket över att jag var så snabb och att det hade varit ett bra resultat även för någon utan min problematik. Det gör mig glad att höra måste jag säga. 

När jag var klar hos sjukgymnasten fick jag lägga mig i en säng och blev kopplad till en hjärtmonitor, och vid halv nio tog jag min allra första tablett av Gilenya. 

Därefter var det bara väntan, i sex timmar låg jag på övervakning fastsatt till den där hjärmonitorn. 

Det kändes väldigt segt i början, men det var inte så farligt ändå. Jag har legat och läst tidningar och spelat mobilspel hela dagen. Sen så fick jag göra en blodtrycksmätning en gång i timmen.

   

Efter några timmar hade min puls sjunkit rätt mycket, så jag fick gå omkring i korridoren ett tag för att få upp pulsen igen.  Behövdes inte mycket mer än att jag reste mig för att pulsen skulle bli nästintill normal igen så det var absolut inga problem. Men det var skönt att röra på sig lite, fast att jogga omkring med en hjärtmonitor var ingen superbra idé, för tydligen gillade den inte att man fick "för hög" puls heller och då började maskinen tjuta. Men det löste ju sig. 

Jag fick lägga mig och vila och då sjönk pulsen rätt fort igen, men det är inget som jag har känt av på något sätt. 

När de sex övervakningstimmarna äntligen hade gått så fick jag ta ett nytt EKG och sen bara sitta och vänta på att en läkare skulle kolla EKG:t och godkänna det. Vid halv fyra fick jag äntligen klartecken på att jag fick åka hem. Då låg min puls lite bättre till på runt 60 slag i minuten.

Det  togs ett sista blodtryck och de tog ut nålen, jag fick lite papper med mig hem som jag ska ta med till vårdcentralen för att jag ska ta några prover om två veckor samt om tre månader. Efter det fick jag gå ner till apoteket och hämta ut min nya medicin. 

En kvart senare var jag äntligen fri från sjukhuset och kunde åka hem. 

Så ja, åtta timmar och en kvart var jag på sjukhuset idag, och jag har inte vågat äta något alls, har inte kunnat sova, knappt druckit något och vågade knappt ens gå på toa. Livet med psykisk ohälsa i en liten ask. Men jag överlevde dagen och nu är jag hemma igen och väntar bara på att Jakob ska komma hem så att vi kan äta middag. 


Puh..

 
 
Ingen bild

Merle från Helgon

30 oktober 2016 17:04

Det här borde jag kanske skriva på ett kroppspositivt inlägg eftersom det inte är en respons på texten i det här inlägget. Men jag måste bara få säga att jag verkligen beundrar dig. Du är skittuff och så jävla fin!
Kram!

Sara Modigh

30 oktober 2016 23:25

Tak ska du ha, alltid kul att få höra det :D
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 14 nov 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor.  Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig.  Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med.  Gråter, s...

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se