Det skrämmer mig att för varje dag som går är jag ännu en dag längre ifrån livet med mamma. 

Ännu en dag längre ifrån det livet jag hade med henne och jag är så rädd att jag kommer glömma det livet, glömma henne. Redan nu känns det så normalt att leva utan mamma, att det är svårt att föreställa sig hur livet skulle vara om hon fortfarande fanns här. 

Om jag får leva och bli äldre än min mamma fick bli, så kommer jag ha levt längre utan min mamma än jag fick leva med henne. Det är en otäck tanke, att en dag, om jag har turen med mig, kommer jag att ha levt längre utan min mamma, kanske till och med att ha levt längre utan mamma än hon fick leva. 

Saknaden efter mamma är så stor, och smärtan efter förlusten är ofantlig.

Mammas bortgång har fört med sig en sådan väldig skräck att döden ska slå till på det viset igen. Helt utan förvarning och helt utan chans att förbereda sig.

Att min tillsynes helt friska knappt 44 år gamla mamma kunde dö i sömnen utan att någon, inte ens hon själv, visste att hon var sjuk har påverkat mig väldigt mycket.

Det är som om jag bara går och väntar på att det ska upprepas igen. Jag bara väntar på att någon i min närhet ska dö. 

De senaste dagarna har just den där skräcken varit extra stor, för Jakob har varit sjuk.

Han har vart så trött, så blek och haft värre huvudvärk än han någonsin haft tidigare, och mina tankar har direkt gått till stroke, hjärnblödning, hjärnhinneinflammation, hjärntumörer och till och med hjärtinfarkter. Alla tänkbara livshotande sjukdomar har poppat upp i min hjärna och jag har varit övertygad om att han varit på väg att dö. 
Jag lyssnar på hans andetag och nästan förväntar mig att varje andetag han tar kommer vara hans sista.
Varje gång han reser sig förväntar jag mig att han ska falla ner död.
På morgnarna vågar jag knappt öppna ögonen av rädslan över vad som skulle möta min blick, rädslan över att hitta Jakob död.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...