En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 4 april 2017

Ångesten över ångest

Av Sara Modigh - Tisdag 4 april 14:45

Nu var det länge sedan jag bloggade igen. Det beror väl främst på att jag mått dåligt rätt länge nu,

och nu de senaste dagarna har det vart fullt upp. Jag och Jakob har nämligen varit och hälsat på Jakobs bror och hans fru i Järlåsa, en liten by utanför Uppsala.
Vi var där mellan torsdag och söndag för att fira deras son som fyllde ett år.

Det har varit jättetrevligt men också jobbigt. Jag väljer att inte skriva så mycket om vad vi gjorde där. För jag känner mig inte så bekväm att prata om andra på bloggen när jag inte vet hur de ställer sig till det.
Men jag känner att jag ändå måste skriva av mig lite. Som sagt har jag haft det jättetrevligt och alla har vart så snälla och omtänksamma. De vill mig verkligen väl och har gjort allt för att det ska bli så bra för mig som möjligt. Jag är verkligen supertacksam för det!

Men ibland får jag en känsla av att människor runt omkring mig inte alltid är medvetna om exakt hur sjuk jag är. De förstår inte riktigt hur jag kan tycka att det är jobbigt med vissa grejer eller varför jag tycker det. Vilket inte är konstigt då det det inte är logiskt att tycka att dessa grejer är jobbiga och inte ens jag själv förstår hur det kan vara så jobbigt.

Jag vet inte om denna känslan kommer helt från min egen fantasi och osäkerhet eller om det ligger något i det.


Jag gör ju mitt bästa för att aldrig någonsin visa min ångest för någon annan så hur kan de förstå hur jobbigt det är för mig.
Jag tänker att andra människor säkert tycker jag är löjlig. Men de ser inte hur jag gråter mig till sömns. De ser inte hur jag inte vågar gå på toaletten när ångesten har tagit sitt grepp om mig. De ser inte otryggheten inom mig eller känslan av att förlora all kontroll.
De känner inte min ständigt växande ångest eller mardrömmarna jag drömmer de få timmar jag lyckas sova. De känner inte den skräcken jag känner inför att drabbas av ångestattacker.


Jag avskyr att ha ångest framför andra och en ångestattack vore det absolut värsta att få när någon ser eller hör. Det är ju såklart en stor del till varför det är så jobbigt att vara bortrest. Jag sväljer all ångest och försöker fly från den vilket gör att tillslut exploderar jag i en panikattack jag inte kan kontrollera.
Precis det hände bara en liten stund innan vi skulle åka hem.


Jag tycker det känns så hemskt att ha ångest och sitta och gråta och snora som en liten unge framför alla andra. Det känns som om jag förstör stämningen och ger obehag till alla runt omkring mig när jag inte lyckas trycka undan ångesten.
Det känns också jobbigt att någon tror att det är den som orsakat ångestattacken fast det egentligen bara handlade om att det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Speciellt när alla varit så snälla och jag ändå får så mycket ångest.
Jag skäms över mig själv, varför måste det vara så svårt?
Jag känner mig så fruktansvärt omständlig.
Ibland tänker jag att det vore bättre för alla andra om jag bara stannade hemma.


Rent logiskt förstår jag ju att de aldrig skulle gjort så mycket för mig om de inte ville att jag skulle vara med. Men min ångest har andra saker att säga. Mina känslor och tankar om mitt eget värde är inte höga.

Det känns tråkigt att det slutade som det gjorde. Men trots det, och trots allt som har varit jobbigt, så har det helt klart varit värt det. Jag tycker ju om att umgås med alla och vi har haft det så trevligt!

Jag är glad att jag klarade av det!

 
 
Ingen bild

Anki

Tisdag 4 april 16:26

Tror ångesten kan öka av att du begränsar dig för mycket.
Kanske kom den i slutet för att du började slappna av när du skulle hem? Va nöjd för att det funkade ganska bra. Har lärt mig att det får vara bra nog, kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 28 juni 01:30

Nu har jag tillslut fått en tid hos psykiatrin. Just nu känner jag mig inte särskillt glad över det. Jag har så svårt att lita på psykiatrin på grund av alla tidigare erfarenheter.  Jag känner mig inte trygg inom psykiatrin, men då jag drabbats av ...

Av Sara Modigh - Torsdag 22 juni 03:45


Alltså den dagen då jag gick ut i den härliga solen i min nya sommarklänning och bara kände "åh vad tjock jag är", men inte på ett dåligt "jag hatar min kropp"-vis. Utan ett "shit vad mjuk, rund och härlig jag är"-vis. Varför kan man inte känna så jä...

Av Sara Modigh - Fredag 16 juni 01:00

Det är en jättesvår fråga det där om aktiv dödshjälp, och rent spontant tänker man att det vore en självklarhet att få hjälp att avsluta sitt liv när man inte längre vill kämpa med en svår sjukdom. I en perfekt värld skulle det ju vara ett jättebra...

Av Sara Modigh - Lördag 10 juni 18:15


Alltså det där med att skicka dickpics till totala främlingar, vad är grejen med det?  Varför gör man det? Jag får bilder på snoppar skickade till mig nästintill dagligen då jag är aktiv på internet. Hade jag fått en tia varje gång jag fick en dick...

Av Sara Modigh - Onsdag 7 juni 21:45


Något jag upplever som väldigt smärtsamt är när människor som lever i närheten av någon med psykisk ohälsa, uttalar sig negativt om personen ifråga. När anhöriga till exempel skriver på öppna forum om hur synd det är om dem för att deras kompis/partn...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se