En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 4 april 2017

Ångesten över ångest

Av Sara Modigh - Tisdag 4 april 14:45

Nu var det länge sedan jag bloggade igen. Det beror väl främst på att jag mått dåligt rätt länge nu,

och nu de senaste dagarna har det vart fullt upp. Jag och Jakob har nämligen varit och hälsat på Jakobs bror och hans fru i Järlåsa, en liten by utanför Uppsala.
Vi var där mellan torsdag och söndag för att fira deras son som fyllde ett år.

Det har varit jättetrevligt men också jobbigt. Jag väljer att inte skriva så mycket om vad vi gjorde där. För jag känner mig inte så bekväm att prata om andra på bloggen när jag inte vet hur de ställer sig till det.
Men jag känner att jag ändå måste skriva av mig lite. Som sagt har jag haft det jättetrevligt och alla har vart så snälla och omtänksamma. De vill mig verkligen väl och har gjort allt för att det ska bli så bra för mig som möjligt. Jag är verkligen supertacksam för det!

Men ibland får jag en känsla av att människor runt omkring mig inte alltid är medvetna om exakt hur sjuk jag är. De förstår inte riktigt hur jag kan tycka att det är jobbigt med vissa grejer eller varför jag tycker det. Vilket inte är konstigt då det det inte är logiskt att tycka att dessa grejer är jobbiga och inte ens jag själv förstår hur det kan vara så jobbigt.

Jag vet inte om denna känslan kommer helt från min egen fantasi och osäkerhet eller om det ligger något i det.


Jag gör ju mitt bästa för att aldrig någonsin visa min ångest för någon annan så hur kan de förstå hur jobbigt det är för mig.
Jag tänker att andra människor säkert tycker jag är löjlig. Men de ser inte hur jag gråter mig till sömns. De ser inte hur jag inte vågar gå på toaletten när ångesten har tagit sitt grepp om mig. De ser inte otryggheten inom mig eller känslan av att förlora all kontroll.
De känner inte min ständigt växande ångest eller mardrömmarna jag drömmer de få timmar jag lyckas sova. De känner inte den skräcken jag känner inför att drabbas av ångestattacker.


Jag avskyr att ha ångest framför andra och en ångestattack vore det absolut värsta att få när någon ser eller hör. Det är ju såklart en stor del till varför det är så jobbigt att vara bortrest. Jag sväljer all ångest och försöker fly från den vilket gör att tillslut exploderar jag i en panikattack jag inte kan kontrollera.
Precis det hände bara en liten stund innan vi skulle åka hem.


Jag tycker det känns så hemskt att ha ångest och sitta och gråta och snora som en liten unge framför alla andra. Det känns som om jag förstör stämningen och ger obehag till alla runt omkring mig när jag inte lyckas trycka undan ångesten.
Det känns också jobbigt att någon tror att det är den som orsakat ångestattacken fast det egentligen bara handlade om att det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Speciellt när alla varit så snälla och jag ändå får så mycket ångest.
Jag skäms över mig själv, varför måste det vara så svårt?
Jag känner mig så fruktansvärt omständlig.
Ibland tänker jag att det vore bättre för alla andra om jag bara stannade hemma.


Rent logiskt förstår jag ju att de aldrig skulle gjort så mycket för mig om de inte ville att jag skulle vara med. Men min ångest har andra saker att säga. Mina känslor och tankar om mitt eget värde är inte höga.

Det känns tråkigt att det slutade som det gjorde. Men trots det, och trots allt som har varit jobbigt, så har det helt klart varit värt det. Jag tycker ju om att umgås med alla och vi har haft det så trevligt!

Jag är glad att jag klarade av det!

 
 
Ingen bild

Anki

Tisdag 4 april 16:26

Tror ångesten kan öka av att du begränsar dig för mycket.
Kanske kom den i slutet för att du började slappna av när du skulle hem? Va nöjd för att det funkade ganska bra. Har lärt mig att det får vara bra nog, kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Måndag 21 aug 15:30


Härom dagen fick jag ett brev på posten från min sjukförsäkring.  När jag öppnade stod det att de hade gått igenom mina journaler och läkarutlåtanden och kommit fram till att jag är 10% invalid.  Invalid, just det ordet känns så nedsättande på nå...

Av Sara Modigh - Tisdag 15 aug 16:30


Jag vet inte varför men jag hatar verkligen när någon säger att de tycker synd om mig.  Det kanske är konstigt men jag verkligen AVSKYR det.  Av någon anledning får det mig att känna mig så liten och ynklig, det får mig att känna att jag måste må...

Av Sara Modigh - Tisdag 8 aug 06:00


Sexuella trakasserier är så vanligt idag att alla någon gång förmodligen blivit utsatta för det. Speciellt på internet. Hur ofta får man inte meddelanden av sexuell karaktär från människor man inte känner.  Hur ofta får man inte bilder skickade til...

Av Sara Modigh - Torsdag 3 aug 18:21


Oj vad tiden går. Känner verkligen att bloggen kommit lite i skymundan den senaste tiden.  Först och främst har jag ju inte mått så bra, så jag har inte riktigt haft orken till att blogga.  För det andra har det ju varit rätt mycket den senaste t...

Av Sara Modigh - Torsdag 27 juli 22:45


Åh mamma, jag kan knappt tro att det redan gått fem år. Att du varit borta i hela fem år. Tiden har gått så fort, åren bara rullar på. Samtidigt känns det som en evighet. En evighet sen jag såg ditt varma leende. En evighet sen jag såg dina vänliga ö...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se