Saker som sker när vi är barn påverkar oss genom hela livet. Citatet från Frederick Douglass förtydligar just det. 

Jag tycker att det är otroligt viktigt att fånga upp barn som mår dåligt och hjälpa dem och jag tycker också att det är viktigt att prata om hur det dåliga måendet utvecklas när barn inte får den hjälp de behöver.

Jag fick inte den hjälpen och det stödet som jag behövde som barn, och det är för jävligt. Men vad som är ännu jävligare är att jag inte är ensam! Detta är något som är vanligt förekommande och konsekvenserna kan bli ytterst allvarliga.

Enligt mig bör psykisk ohälsa behandlas så fort som möjligt innan den hinner få alldeles för djupt fäste. För ju längre man har det, ju starkare det får gro sig fast ju sjukare blir man och desto svårare är det sedan att ta sig ut.

Jag anser att det är viktigt med förståelse och att lära sig hantera sina svårigheter på rätt sätt redan i från början då det hjälper till att förhindra att man lär sig fel sätt att hantera sin problematik på.

Invanda mönster är svåra att bryta och allt som oftast är dessa mönster djup förankrade och väldigt svåra att komma ifrån om de har fått fortgå under lång tid.

Att som barn vara med om jobbiga och svåra saker och att stå helt utan hjälp, känna sig övergiven, ensam och dålig påverkar livet efteråt. Hur mycket man än jobbar på det så finns alltid minnena och känslorna från barndomen kvar för det är under barndomen som vi formas allra mest och djupast.

20 år av formning, känslor, tankar, inlärda beteenden om hur man "ska vara" och den bild som målades upp är svårt att helt bryta sig loss ifrån. 

Därför tycker jag att citatet "Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna" är väldigt passande. För jag är på många sätt "trasig" på grund ut av trauman, sjukdomar, missöden och svårigheter jag upplevt i mitt liv.

Vilket inte är konstigt. Ett fysiskt slag som resulterat i brutna ben skulle aldrig ifrågasättas, men de psykiska slag som resulterat i trasig själ ifrågasätts ofta. Men på samma sätt som ett brutet ben efter ett fysiskt trauma, kan man även brytas psykiskt av psykiska trauman. 

Att bli "trasig" efter 20 år av psykiska trauman är inte patetiskt, utan snarare en normal reaktion.

Sedan skulle jag vilja fråga dig, varför är det så fult att vara ett offer? 
Eller är de det faktum att jag väljer att prata om saker som hänt mig som är en nagel i ditt öga? 
 Att jag inte spelar en charad och låssas att allt är okej. Att jag inte tar livet med en klackspark och rycker upp mig. (Så farligt kan det väl ändå inte vara ..eller? ) Att jag väljer att bearbeta mina trauman och ha min terapi öppet i en blogg?

För det är ofta det min blogg är, Terapi för saker som hänt förr, för min nutid och för min framtid. Det är tankar känslor och funderingar som rör just de delar av mitt liv som är och har varit svåra. 

Jag är och har varit ett offer på många sätt. Ett offer för död, sjukdom, funktionsnedsättning, sexuella trauman och mobbning. Ett offer för fördomar, konstiga samhällsregler, psykisk ohälsa och elaka människor.

Hur länge får folk som råkat ut för sjukdomar, död, våldtäkter, mobbning, misshandel och så vidare tycka det är svårt? Finns det någon magisk gräns när det går från att vara okej att prata om och bearbeta sina känslor, till att man bara är ett patetiskt dåligt offer som sitter hemma och ältar, tycker synd om sig själv och inte gör något åt sin problematik?

(ganska motsägelsefullt det där, för man får ju inte bearbeta det genom att prata och göra nått åt det, för gör man det då har man ju en sådan där ful offermentalitet du vet. Samtidigt som det också är fult att inte "ta tag i" sin problematik)

När man är med om svåra saker så är det en lång process att bearbeta. 20 år av att vara helt oförstådd av omvärlden går inte över på en dag. Det kommer krävas otroligt mycket bearbetning för mig att jobba mig igenom allt som jag varit med om både nytt och gammalt. Framför allt gammalt då det är först nu som jag har orken och kraften att gå igenom och bearbeta min barndom. Jag har förträngt mycket under lång tid och har först nu insett hur mycket mina barndomssmärtor påverkar mig än idag. Just för att jag aldrig fick chansen att bearbeta de korrekt från första början. 
Mycket för att jag under hela livet haft svårigheter, men inte blivit trodd/tagen på allvar och att sedan dess har byggts på fler och fler saker innan jag hunnit bearbeta en. För varje avklarad del kommer det tre nya. 

En del svåra hemska saker går kanske att vända på och leder kanske till nya positiva saker. Men vissa leder inte till något mer än att man mår eller har mått dåligt, och det måste man ju få tycka.

Ibland händer det skit som vi inte önskar någon och då måste vi få prata om det och bearbeta det. Oavsett om vi väljer att bearbeta direkt eller 10 år senare eller om bearbetningen tar fem minuter eller femtio år. 

Sedan när blev egentligen att vara ett offer en fråga om mental inställning? 

Det har inget med mental eller fysisk styrka att göra för vi alla kan utsättas för oförrätter, brott, sjukdom, skada eller död. 
Hur jag tänker angående att jag varit ett offer förändrar inte det faktum att jag faktiskt var ett offer och att det satt sina spår. 
Vi måste komma ifrån synen på att vara ett offer är en egenskap eller personlighet för vi alla kan bli ett offer. Man har ingen annan påverkan i offergörandet än att man kan välja att uppmärksamma oförrätten eller gömma sig för dess faktum.

Jag gömmer mig inte, jag står upp för mig själv, reser mig upp och pratar öppet om det som hänt mig för att peka ut de skadliga strukturer som finns i samhället. Jag väljer att uppmärksamma och peka ut problematiska delar av mitt liv och även de delar som gjort det ännu mer problematiskt. 

Människor som vägrar se sig själva som offer trots att de är det gör inte någonting positivt eller är ”starka”. De sitter tysta och låter "förövaren" fortgå. 
Det enda som vinner på att tysta ett offer är gärningen. Samhället får fortsätta att svika och människor får fortsätta vara onda om offer tystas från att stå upp för sig själva och prata om det som hänt.

Jag är stark , erfaren och ett offer - Ett special offer för jag reser mig alltid upp och fortsätter kämpa både för mig själv och andra som fallit offer.

Jag tänker inte tystas ner och jag tänker fortsätta peka ut de brister som finns i  omgivningen så länge de fortfarande är aktuella. 

 

Matilda

8 maj 2014 16:17

åååh då bäst är du Sara <33333

Sara Modigh

8 maj 2014 17:04

Tack fina Tilda

 

Du ä bäst

8 maj 2014 17:03

Du ä bäst!

Sara Modigh

8 maj 2014 17:04

Tack :p

 

Alice F L

8 maj 2014 21:38

Det här var nog fanimej det bästa jag har läst. På riktigt. BAM! Stående ovationer. Fantastiska Sara! Så jävla mitt i prick och in your face till alla de som behöver en ögonöppnare. GRYMT!

Sara Modigh

8 maj 2014 22:22

TACK!
:D

 

MissManic

9 maj 2014 09:23

Låt mig gissa, kommentaren du fick, hon (eller kanske han) uppgav en mailadress som är falsk?
Jag brukar få ett gäng anonyma kommentarer men jag har valt att inte publicera dom. Ska folk vara anonyma så är de bara fega idioter som vill trycka ner folk som redan ligger ner

http://missmanic.se

Sara Modigh

9 maj 2014 12:44

Jaa, det antar jag. Jag får dock inte tillgång till de mailadresser som skrivs in.
Jag accepterar det mesta om det inte är fullkomligt onödiga och kränkande kommentarer.

Kommentarer som den jag svarade på är är ju en del av fördomarna som finns mot psykiskt sjuka i samhället och blir därför en drivkraft att fortsätta skriva. Även om det är jobbigt ibland :P

 

Måns

11 maj 2014 18:47

Lite jobbigt med så långa inlägg.

http://lifewiththerabbits.blogg.se

Sara Modigh

11 maj 2014 23:13

Ja, om du inte är så bra på att läsa så kan du ju vända dig någon annanstans. Detta är en blogg, en plats där man skriver. Jag rekommenderar Youtube för dig och dina lässvårigheter!
Sluta klaga ingen tvingar dig hit :)

 

T

21 maj 2014 23:20

"Special offer" ! Hehehe... =) =)
Riktigt bra inlägg. Klockrent!

Sara Modigh

21 maj 2014 23:46

Haha Tack så mycket :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...